”Frost/Nixon” är en utomordentligt bra film. Redan från start känns den talande och hela berättandet har komprimerats i ett nästan fantastiskt lagom tempo där varje intressant kommentar och ögonblick ges absolut rätt tid och plats. Skådespelarna gör ett mänskligt (på film engelskt snarare än amerikanskt) och övertygande intryck, även om jag i början har problem med Nixons karaktär. Kanske är det jag som låst mig för mycket vid hans ”riktiga” och karaktäristiska utseende men det är ändå något som försvinner under filmens gång. Ron Howard, filmens regisssör, presenterar de komiska inslagen på ett sätt som gör att man pendlar mellan ”feel-good” och ”tycka-synd-om”. Men filmen ger även en stor bild av det journalistiska arbetet och framför allt avvägningarna mellan mänskligt beteende och hängivenhet till uppgiften. Filmen är två timmar lång och inte för en sekund tappar den taget om mig. När det så är dax för intervjuerna, efter drygt halva filmen, kommer jag på mig själv att börja bli lite smått besviken. Men detta beror enbart på att jag inte känner till historien. När intervjun är över, som utspelar sig över flera dagar, så har jag fått så jag tiger. Först då inser jag det stora i projektet. Precis som alla andra.

Efter filmen så var det öppen diskussion i salongen med å ena sidan oss journalist och media studerande och å andra sidan, nere på golvet vid mikrofonen, Erik Fichtelius (redaktionschef SVT24 Direkt) som är ”berömd” för sina intervjuer med Göran Persson på 90-talet.I sitt inledningstal jämförde han sitt eget arbete med det han just bevittnat på film. Skillnader drogs upp och främst ”klimatet” journalistiskt och medialt mellan USA och Skandinavien. Men för egen del anser jag inte att dessa intervjuer eller projekt går att jämföra för en sekund. Erik Fichtelius är en erfaren och ”ärrad” intervjuare (journalist) som när han sitter i fåtöljen mitt emot sitt intervjuobjekt (subjekt) är minst på samma nivå (mentalt och med förväntningar på samtalet) som den han intervjuar. Jag skulle tro att han ger ett respektingivande intryck och liksom ”vet vad han gör”. David Frost däremot var ingen journalist. Han hade ingen erfarenhet av att ”grilla” intervjupersoner eller medialt bevandrade personer. Han gick in i ringen med noll erfarenhet av att ”känna situationen” och improvisation utifrån diskussionen. Nixon däremot var känd för att älska situationen, talet och media vilket han utnyttjade till fullo.

Min uppfattning var att det var Nixon själv som jobbade upp Frost till det denne åstadkom. Nixon ville ha en värdig motståndare och på något sätt ville han att Frost skulle bli denna sista motståndare. Nixon insåg att det fanns inget annat än resultatet och han såg till att denna, hans sista föreställning, blev värdig honom själv, projektet och att den som vann gjorde det med besked. Men det är mycket möjligt att han inte riktigt var medveten om vad han bidrog till. Han hade definitivt väntat ett annat resultat. Nixon var med andra ord något av ”helylle” (kan ha varit naiv) i grund och botten. Detta tillsammans med hans förmåga att känslomässigt dras med i en situationen blev troligtvis hans fall. Flera gånger om.

Jag rekommendera alla att se ”Frost/Nixon”. Dels för att det är en bit världshistoria men främst för att det är en riktigt bra film.

Läs även andra intressanta åsikter om frost, nixon, david frost, richard nixon, film, bio, watergate, skandal, langella, sheen, howard

Så här beskrivs boken på designtorget.se:

”Roligaste boken: Den som inte tar bort luddet ska dö! Komikern David Batra har dammsugit Sverige på arga lappar i tvättstugor, trapphus och kontorspentryn. Den roligaste måste vara den som fick en lapp på bilen med orden: Du kan inte parkera här! Må loppor från tusen kameler hemsöka ditt kön… Kan detta vara en direkt översättning av ett ordspråk som härstammar från ett land med kameler månne? Läs, skratta och förundras över människors egenheter. Pris 125:- ”

(jag har tagit mig friheten att rättstava beskrivningen då man inte lyckats med detta på DesignTorget

”Kärlek@första.träffen” innehåller dels vardagsproblematik, i bästa Bridget Jones anda, men riktar sig mycket in på de problem och situationer som uppstår vid internetdejting. Man känner igen sig och många händelser är just de som man så många gånger funderat över eller önskat att man satte i verket. Boken är på nästan 400 sidor men det var inte något man märkte (förutom när den låg oöppnad på bordet). Har du någon gång funderat på detta med att träffa en person via nätet eller kanske rent av varit där så kan jag rekommendera ”Kärlek@första.träffen” av Jane Moore.

Nu skall jag ta mig an ”Spelet” av Neil Strauss. ( Tack! Snorkfröken för uppslaget) I en kommentar fick jag nys om denna intressanta bok och jag beställde den direkt. Vilken man kan vara utan denna?

(Bildkällor: Bokus.com (bilder fungerar som länk till böckerna)

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, pocket, jane moore, neil strauss, dejting, internet, spelet, kärlek@första.träffen

En pocket som vid första anblicken snarare liknar ett utdrag ur en mer omfattande utgåva. Men så är inte fallet. Detta skönlitterära verk omfattar 310 sidor men är inte ens hälften så tjock som många andra pockets, där sidantalet är klart färre. För mig en lärorik iakttagelse som jag definitivt kommer att söka anledningen till.

”Svek” är en psykologisk berättelse om en familj i utkanten av Stockholm. Till stor del följer vi kvinnan i familjen men får efterhand även följa historien genom andras perspektiv. Boken tog snabbt tag i mig och när jag väl påbörjat min läsning hade jag svårt att avsluta. De gånger jag valde att lägga boken åt sidan behöll händelserna mig i sitt våld ytterligare en bra stund.

Karin Alvtegen skriver på ett högst gripande och talande sätt och ibland är det som att sitta i en biosalong. Är det inte så att man känner igen de turer som familjen får utstå så är det i alla fall väldigt lätt att ta till sig innehållet och bilderna. Det är den moderna individualiserade världen som beskrivs, där egoism är en stor del, och den är vi alla väl insatta i tack vare dagens välupplysande mediametoder. Den beskriver vardagslivet när det är som vanligast. Den beskriver familjelivet när det kan vara som värst. Den ger vändningar och möjligheter som enbart kan undvikas genom att aldrig tillåta slumpens kraft.

Det är inte svårt att se budskapet och de bakomliggande tankar som föranlett boken. Men här ser jag samtidigt en liten svaghet som trots allt finns i Alvtegens bok. Ibland placeras hennes egna tankar om livet på karaktärer som inte riktigt kan representera dem på ett troligt sätt. Den sista delen känns forcerad och slutet kommer så plötsligt att det i det närmaste känns väldigt oattraktivt. Snöpligt ,även om jag ända fram till sista ordet är djupt engagerad.

Jag kan dock rekommendera ”Svek” av Karin Alvtegen då den gav mig stunder då jag glömde världen omkring mig för att ta del av den moderna tidens familjeproblem och orättvisa. Jag har svurit och jag har suckat över det som jag upplevt tillsammans med historien. Framför allt har Karin Alvtegen på ett psykologiskt kraftfullt och ”sjukt” sätt berättat sin historia. En historia som känns så nära, så skrämmande och stundtals så verklig. Det får inte hända men hur långt borta är möjligheten egentligen? Hur många gånger har möjligheten funnits runt hörnet, tjejer?

(Bildkälla: Bokus)

Läs även andra bloggares åsikter om svek, karin alvtegen, pocket, recension, litteratur, familj, media

Så med stor portion av förväntningar i bagaget möts vi i Stockholm, tar en uppvärmningsöl på Radisson och beger oss därefter via taxi till Siljaterminalen. Ett enormt hav av människor möter oss i vänthallen men det går trots allt smidigt att checka in och få våra boardingcard. Men det är när vi står i kön (folkhavet) för att kliva på båten som jag lägger märke till alla människor. 50 % ungdomar i träningsoveraller och ytterligare 10 % vuxna i samma mundering. Ytterligare 20 % personer modell äldre (pensionärer) och kvar finns 20 % som fördelas på övriga män och kvinnor (varav bråkdelen är festklädda). Jag som tidigare åkt Cinderella och var van vid utsikten i deras terminal innan avresa anade oråd. Det här kändes inte bra för eventuell feststämning. Fredrik var enligt egen utsago inte lika van vid resor av detta slag men kände även han att det ”osade katt”.

Vi kom ombord fick våran hytt som var enkel och traditionell. Konstaterade att toaletten var sönder och vi hittade nån som kunde fixa detta.

NEJ, jag orkar inte ge en fullständig rapport! Trots att jag så gärna vill. Silja Galaxy var en skitbåt och ett helt fel val för två ”pojkar” som var festsugna och i behov av att träffa folk. Den stora skillnaden mellan Silja och Viking är att det förstnämnda används som ett transportmedel mellan två länder, det andra en renodlad festplats. Viking Cinderella må vara sönderfestad, tråkig och välanvänd men den fyller sin funktion när det gäller att ge sina gäster valuta för pengarna.

Silja Galaxy är för barnfamiljer och par som kanske behöver reparera/ge krydda i sitt förhållande. Den är ”lyxigare” med sina olika restauranter, pianobar, cigarr room och barnavdelning. Men när det gäller dansgolvet i nattklubben var det bara en tredjedel av Cinderellas. Discot låg visserligen bra till på översta deck och såg väl ut som de flesta disco. Tyvärr var åldersgränsen här runt 20 år.
Söndagen hem brukar inte kännas långa på Cinderella. Det gjorde den på Silja Galaxy. Avsaknaden av Karaoke tävlingen var stor ( i alla fall för mig som upplevt den). Då skall det poängteras att vi kanske får skylla oss själv lite eftersom vi valde att inte delta i den bingo som arrangerades. När vi hade 1 ½ timme kvar av resan fann vi ingen annan lösning än att låta oss roas av Eddie Murphy som medverkade i den film som visades på flatscreen tv som fanns i hytten.

Det här var ett riktigt bottennapp och för mig beror det på båten. Frågar ni båten och dess personal beror det kanske på mig. För mig spelar det ingen roll. Jag återkommer i alla fall inte! Blir det aktuellt igen så väljer jag Cinderella. Då vet jag vad jag får. Cinderella och dess kryssningar må vara omdiskuterat och föranleda skiljda åsikter men vill Du ha party så får Du party. Något som jag borde ha insett redan vid bokningen. Det var då fullt på Cinderella i ett par månader framåt men det gick att boka på Silja Galaxy redan veckan efter.

Läs även andra intressanta åsikter om kryssning, silja, galaxy, viking, cinderella, båtar, åland, finland, åbo

”Indiana Jones och kristalldödskallens rike” startar i sedvanligt högt tempo och jag lägger märke till Spielbergs fortsatta medverkan vilket får mig att sjunka skönare ner i den redan låga biofåtöljen med ett leende på läpparna. Men två timmar senare kan jag bara konstatera att ingenting är som förr, eller så att säga, säg det som varar för evigt. Jag är klart besviken trots att jag får mig en del skratt och trots att jag förtjust noterar dotterns spontana reaktioner. Jag får inget grepp om handlingen, scenerna känns krystade och effektsökeriet är alldeles för lamt för att vara regisserat och producerat av herrarna Spielberg och Lucas. Man skulle kunna tro att de i samma film försöker täcka in merparten av sina karriärer och det som en gång var ett hållbart koncept blir nu uppblandat med ”för mycket”. ”Trovärdigheten” i det ”Indy” företar sig, finns inte längre och allt som återstår är ett landskap som rämnar vid alla branter.

Det som trots allt får ett plus, när jag reser mig från fåtöljen, är det budskap som på ett markant sätt ges i slutscenen. Vi har troligtvis bevittnat den sista filmen och, här och nu, känns det tvunget.

(Bildkälla: MovieZine.se)

Läs även andra bloggares åsikter om inidana jones, kristalldödskallens rike, harrison ford, spielberg, lucas

Filmversionen av Kenneth Branagh från 1993, med bland andra Emma Thompson, Kenneth Branagh, Denzel Washington, Keanu Reeves och Michael Keaton i rollerna.

Det här är kul. Det här är sanslöst roligt! Mycket väsen för ingenting hör kanske för den oinsatte inte till Shakespeares mer kända verk i jämförelse med Hamlet, Romeo & Julia, Macbeth, Kung Lear m.fl. men får definitivt klassas som ett av de roligare och mer underhållande verk han skrivit. I denna version, regisserad av Kenneth Branagh, kryddas det hela av idel kända skådespelare som framför sina repliker i en unik form av glädje och med en känsla som kanske frambringats av en genuina kärlek till konsten.

Kenneth Branaghs tolkning av Mycket väsen för ingenting är dramat som man skall plocka fram när man vill införliva ungdomar och skeptiker i teatervärlden. Det är ett hopkok av tragedi, kärlek, ondska och komedi framfört på ett förtrollande och överväldigande sätt. Mycket väsen för ingenting, skriven av William Shakespeare 1598, har egentligen två likvärdigt stora handlingar. Dels följer den det unga paret Hero och Claudios kärlek och giftasplaner. Å andra sidan följer dramat ytterligare ett ”par”, Beatrice och Benedict, via en lite märkligare relation som utgörs av en duell i pikar, förolämpningar och tillrättavisningar.

Shakespeare var inte känd för att hålla sig till antikens kända grundregler som tid, rum och handling. Den vecka som ändå tycks avverkas i dramat, passerar ganska obemärkt och det hela känns avklarat på en dag. Man förflyttar sig inte några längre sträckor i stycket men man använder sig av ett antal olika scenografier i egenskap av borggården, lustgården, ängar, balsalen, vaktstugan och tortyrkammaren. I den senare av dessa scenografier utspelar sig kanske en av de tokroligaste scenerna i filmens historia regisserad Michael Keaton.

Mycket väsen för ingenting är ett drama om kärlek, om kärlek i olika skepnader. Ungdomlig kärlek som spirar, ovetande kärlek, kärlek till sitt arbete, familjekärlek, kärlek som lust och kärlek till hat. Språket som används framförs till stor del på prosa men känns ändå inte lika ålderdomligt som i andra verk. Handlingen är högst aktuell och skulle lika gärna kunna vara nutid. Det här är inga problem och upptäckter som försvunnit med tiden utan enbart kärlekens tidlösa spel. Förvecklingarna har man dock kryddat och det på ett högst underhållande sätt. Shakespeare menar att man skall ”inte göra en höna av en fjäder” och inte lyssna på ryktesspridning. Ibland är det dock underhållande. Den här gången blir det ”vansinnigt” underhållande!

Bildkälla: Lovefilm

Läs även andra bloggares åsikter om Emma Thompson, Kenneth Branagh, Denzel Washington, Keanu Reeves, Michael Keaton, Shakespeare, komedi, antiken,

När jag väl anländer till Uppsala konstmuseum, som huserar i Uppsala slott, väljer jag att ta trapporna upp till fjärde våningen där Måna Grivners konstutställning är förlagd. Under min kännbara vandring upp för de historiska trapporna lägger jag märke till de övriga utställningar som genom en glimt är synbara via de öppna dörrarna. När jag så slutligen når Måna Grivners våning befinner jag mig om inte, så i alla fall känslomässigt på vinden och noterar att här väntar ingen öppen dörr och jag får för en sekund känslan av att jag gått fel. Men det finns en stängd dörr, precis där det funnits en dörr på de andra våningarna, och jag öppnar den, kikar sökande in för att konstatera att jag troligtvis har kommit rätt. Så jag kliver in och ett steg senare slår dörren igen med ett öronbedövande BADAM! En kort stunds förundran, kanske i ren förskräckelse, övergår snart i känslan av att jag befinner mig i ett akvarium.

Måna Grivners värld har tagit över. Tystnaden kändes för stunden total tills mitt inre börjar tala till mig genom att påpeka den melodislinga som kommer från ett av de angränsande rummen. Ett rogivande elektroniskt musikstycke som jag, trots min nyfikenhet, väljer att för stunden bortse från. Men det fortsätter fylla mig. Jag känner frid och jag känner att jag är redo för den värld jag nyss tagit steget in i. Konstvärlden, som i sitt utförande för den allmänna publiken många gånger kan kännas ofullbordad och alltid lika naken. Känslan av att det inte riktigt är färdigt slår mig, när jag står där i faktarummet och gläntar in i de angränsande rummen, men lika novis som jag känner mig i det ögonblicket, lika bevandrad känner jag mig när jag en timme senare lämnar utställningen.

Måna Grivners utställning innehåller dels tidigare verk i form av streckfigursteckningar, målningar och skulpturer. Men man får även ta del av dagsfärsk experimentell konst i form av ett rörligt verk, så kallad videokonst. Det är inte svårt att se hur människan, och kanske framför allt kvinnan, står i fokus i en värld av stress och maktfördelning. Konstverken ger ömsom uttryck för förlorad familjelycka, ibland på gränsen till det groteska, ömsom uttryck för hur vi själva skapat den så stressade värld vi lever i. Enkelheten och faktumet att jag tar del av åtta års skapande får mig att inse vikten av varje verks budskap och hur de till slut ändå ger ett övergripande budskap.

Som material till sina skulpturer använder sig Måna Grivner t.ex. av gjutjärn som i verket ”One morning” (2003) här förklätt till svart kartong. Verket föreställer en 1 meter hög kolsvart låda som för tankarna till fågel Fenix. I det dolda ser jag en glöd och synbart något vackert som en dag kommer att finnas av den som har förmågan att värdera det.

I ”It’s a beautiful day” (2006) blandar hon streckformsliknande figurer med mera utförligare figurer, i form av ett barn och det skulle troligtvis inte vara helt fel att, pga. de högklackade skorna som pryder streckfigurerna, att föra tankarna till kvinnor som marscherar och barnet som stöttar sig. Men tack vare en fallosliknande detalj på just den figur som barnet klamrar sig fast vid tar jag åt mig ett helt annat budskap. Kvinnan är på språng och mannen stöttar. Då är det lätt att se vad som är en ”beautiful day”.

Ett verk som verkligen berör mig är ”In the dust” (2003). Kanske är det ett konstverk som omedelbart får betraktaren att fundera på om man kan skapa konst av vad som helst. Men som kritiker är det inte min uppgift att kritisera materialet i konsten eller den enkla teknik som till synes ligger bakom. Jag är där för att ta del av konsten i sitt befintliga skick och bilda mig associationer som förhoppningsvis närmar mig den tanke som konstnären själv haft. ”In the dust” är skapad av plast, vax och ståltråd och ser i det närmaste ut som några plastburkar med lite ståltråd och skumgummi runt. Men efter en stund får jag en bitter smak och i konstverket ser jag alla de förlorade barn som aldrig fått sett livet. Plastburken är precis vad den är, ett nonchalant sett till förvaring av en mänsklighet som inte har tid att värdesätta livet.

Måna Grivners utställning är placerad i fyra gallerier och under min vandring kan jag ta del av ett tjugotal konstverk där mixen av tekniker tar fram hennes intresse för modernism och experimentell teknik. Det senaste tillskottet i hennes samling möter jag i det sista rummet som funktionellt nog är inrett som en mindre biosalong där parkett får representeras av en smal träbänk. Här finner jag det musikaliska stycket som jag talade om inledningsvis och det visar sig vara bakgrunden och komplementet till en 2 minuter lång videokonst. Verket kallar hon för ”The heat is on” och är en animation som för min rundvandring får stå för ”pricken över i:et”. Stress, tillfälliga stopp, konstlade pauser och stridigheter får oss att glömma bort det som verkligen betyder vår framtid, barnen. Istället för att sätta oss ner, ge livet en chans, stressar vi vidare i vår individuella värld. Som jag ser det, vi trillar på…

Läs även andra intressanta åsikter om måna grivner, mona, grivner, konst, uppsala, konstmuseum, familj, barn, modernism, videokonst

Spike Lee är mannen bakom bl.a. filmer som. ”Do the right thing”, ”Malcolm X” och ”Inside Man”. Filmer där samhällskritik är en grundläggande ingrediens och de smaksättande kryddorna oftast består av människans fördomar och vardagsrasism. Han har en förkärlek att framföra de afro-amerikanska rättigheterna och ger sig inte för att helt kompromisslöst utmana ”hyckleriet” inom ”etablissemanget”. She hate Me skiljer sig inte från detta men kanske finner man, till skillnad från många av hans övriga produktioner, möjligtvis en vilja att även problematisera det han försvarar.

She hate Me är ett måste för alla dem som anser att de är moraliskt fulländade och anser sig besitta tankar helt fria från hyckleri. Storyn handlar till stor del om mannen som för 10 000 dollars befruktar lesbiska kvinnor så att de kan få barn i sina homosexuella förhållanden. Som om detta inte skulle vara tillräckligt utökar Spike Lee storyn med en handfull frågor som ställer dagens diskussioner om moral och etik på sin spets och ger upphov till ett eget reflekterande över hur motstridiga människans tankar i själva verket är. Vi får en inbäddad historielektion om de stora amerikanska skandalerna där så kallade ”whistleblowers” blir anledningar till allmänhetens insikt i korrumperad verksamhet men där de själva blir utdömda och utblottade av det som Spike Lee benämner ”kapitalet”.

Flera gånger under filmen hamnar jag i situationer där jag fnissar, suckar åt det som händer och de val som görs för att i nästa sekund komma på mig själv hur absurda, och omoraliska, mina tankar är. Filmen skulle som synes fungera som kursmaterial i frågor om moral och etik och ger samtidigt en fingervisning om hur framtidens familjebildningar kanske kommer att se ut. Man kan tycka att Spike Lee blandar in en aning för många handlingar, för många aspekter och förhållande att ta till sig i filmen, men för ett vaket öga är det en acceptabel och kraftfull överträdelse för att poängtera hur fördomsfull människan är och att korruption kan finnas där man minst anar det, även inom den egna familjen.

De homosexuella, i form av lesbiska kvinnor, har huvudrollen och deras val är inte helt oproblematiskt i en film som samtidigt spräcker den stereotypiska bubblan om mannens brist på ”moderligt” band till sina avkommor. Föräldraskap, partnerskap och framför allt prostitution får helt nya innebörder genom Spike Lees She hate Me. Just nu är jag oförmögen att inse de olika konsekvenserna och var jag själv ställer mig i fråga. Slutscenen får dock mig att, som den man jag är, tända på hela… idén.

Läs även andra intressanta åsikter om spike lee, she hate me, queer, homosexualitet, donator, manlig prostitution

Så jag skickade ett mail;

” Hej! Jag har 6 st kuvert av min servis och det får räcka för stunden. Jag är student så budgeten är knapp. Jag säger med andra ord upp mitt abonnemang på 25-2255. Med vänlig hälsning B Kundnr:X”

Till svar fick jag;

”Medlemskapet har upphört, vänligen Fyrklövern”

Jag vet inte om det är min text som ger upphov till det här korta och opersonliga svaret eller bristfällig kundpsykologi. Vad jag kan räkna ut så har jag handlat varor för ca: 2.500:- och det finns möjlighet till ytterligare 5.000:- inom samma servis. Så frågorna jag ställer mig är; Var finns viljan att jag skall återkomma? Var finns tacket för att jag köpt deras varor? Var finns texten som gör mig glad och tycker om deras företag?

Kan inte låta bli att tänka; Är det möjligt att jag skulle höja statusen och effektiviteten inom detta företag om jag blev anställd? Eftersom jag anar svaret så besitter jag med andra ord kunskap som är attraktiv på marknaden. Känns bra inför framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om postorder, företag, rekrytering, kund, psykologi, fyrklövern